Callencos

2003-07-22 (låååångt)
Jaha, så var det då ett halvår sedan man skrev något väsentligt om Agilitydelen i vårt liv:-)))
Vi har haft tre veckors semester i sommar, och alla dessa veckor har vi bott i Fagersta. Mamma hade hyrt in morfar Johnta till att mata Masken, så det var lugnt att vara borta så länge. Första veckan var det inte så där himla trevligt väder tyckte matte och husse, men det blev lite träning i alla fall. Vi tränade både lydnad och agility, och oftast gick det riktigt bra. Trots att mamma är slarvig med träningspassen så är jag ju så pass smart att jag kommer ihåg exakt hur man gör.... Man har väl njure?!?!

Onsdagen den 9 juli så packades husvagnen för fullt och sedan mötte vi upp familjen Sundqvist. Vi åkte neråt landet en del och stannade upp i Värnamo, på deras camping. Lite snaps och UNDERBAR nubbesallad, som Kicki hade fixat i ordning, blev det för de tvåbenta och vanligt torrfoder för oss fyrbenta... Fnys!
Dagen efter rullade vi vidare ner mot Skåneland för att parkera husvagnen i Perstorp. Det var enorma ytor och mamma förklarade att det snart skulle vara proppfullt av folk och hundar på hela stället. Aha! Det skulle ju vara Agilityvecka i Skåne i år!!!
Nåja, tävlingarna skulle inte börja förrän på söndagen, så mamma och jag åkte hem till Anne Fallesen på fredagen för att sova över till lördagen. På fredagkvällen hade vi grillafton i skogen, närmare bestämt Biblioteksruinen. Dit kom Madde och vackra Tjanna, Marie och bedårande Peggy, Anne och snyggingen Maya, läckra Mia och hennes tvåbentingar, Coola Anya och hennes bihang och Darco med husse Claes.
Vi hade störtmysigt med långpromenad och grillande av korv. Det var tyvärr inte många korvbitar som råkade ramla ner, men det kanske var bra det. Det är ju rätt varmt när det kommer från grillen direkt...
Senare på kvällen satt mamma och Anne och tjatade och ljög som bara kvinnor kan, medan jag flörtade hej villt med husets tre babes: Maya, Diva och Olivia. Jo, visst fick även katten Franz en puss i förbifarten, men man behöver ju inte överdriva, eller hur?
Dagen efter detta, lördag alltså, så mötte vi Madde och Zorro (han är stooooooor och läskig tycker jag, kände mig hemskt liten när jag såg honom...) och Madde hade även med sig en lite brud till mig. En underbar liten blå korthårsCollie vid namn Nezzla. Jag vet inte vem som blev mest kär, jag eller mamma. Det är nämligen hennes stora dröm att äga ett stjärnexemplar av just en blå korthårsCollie.


Maya och Nezzla tumlar runt på Brukshundklubben.

Vi tränade lite lydnad och fick tips och ideer av Anne på saker som vi kanske inte tänkt på i träningen. Sedan visade Anne oss hur man tränar i Uppletande och DET var störtkul. Trött blev jag också, efter bara tre skick så var jag tvungen att sova i gräset en stund...

Så blev det då Söndag, och tävlingarna kunde börja. Jag gjorde mamma nöjd redan första dagen med att gå felfritt i hopploppet och komma på elfteplats. Ojojoj. Hon sa att hela resan var värd bara det loppet. Dagen blev lång för oss alla och slutade först 23.00 för oss Large-hundar, men tyvärr inte förrän vid 01.00-tiden för Small- och Medium-hundarna. Mycket ska man vara med om i sin karriär:-)))
De två följande dagarna gick det bra, men aldrig felfritt. Matte blev ändå själaglad över en femma eller en tia, och till och med ett diskat lopp var hon överlycklig över en snidig slalomingång. Är hon knäpp eller:-)?
Husse, Luckie och Louie gjorde även de bra ifrån sig, särskilt med lagen. En dag kom Louies lag etta av ca 35 startande lag, och Luckies lag tätt därefter på en hedrande andraplats. De fick under veckans gång ihop massor med SM-poäng inför 2004. Louie fick ihop 20 SM-poäng i hoppklassen inför nästa år, så nu behöver han bara lite agilitypoäng också.

Det var paus på onsdagen och det var välbehövligt. Vid tvåtiden åkte vi ett helt gäng till Marie och Stefan, som har Peggy och Casey, för att äta GRILLAT i MASSOR, dricka gott och umgås med massa goa människor. Vi var nog en 14-16 stycken, om inte fler, men Marie hade glad i hågen fixat mat för en hel bataljon. Vi åt så det stod härliga till, magen stod i alla hörn! Stefan han bara fortsatte att grilla, mer och mer och mer och mer... Fast det mesta åt ju de tvåbenta. Vi fyrbenta fick mest njuta av dofterna:-(
Hos Marie fanns även en liiiiiiiiite tvåbenting. Det var Maries barnbarn Dinah, och vilken vacker liten flicka. Ja, Maries dotter, mamman till barnet, var ju himla vacker hon med, så konstigt var det ju inte. Dinah har dessutom en mörk far, Jamal, så hon lär få en fotomodellskarriär i framtiden, var så säker!

Ytterligare tre dagar med Agility löpte av, men nu kunde mamma se på mig att jag började bli trött. Det tar på krafterna att vara alert och koncentrerad så här mycket på en gång. Jag diskade några lopp, men som vanligt var mamma ändå lycklig över någon del inne på banan som jag lyckats med. Tur! På söndagen skulle mitt sista lopp gå sist av alla, men jag hade startnummer 20. Vi skulle bara springa på det och sedan åka direkt hem tyckte matte och husse. Visst, jag kutade på som bara den för att det skulle gå fort, men kan ni tänka er att det även gick FELFRITT ! ! !
Vi gick in på en andraplats när vi kom i mål, så jag fick MASSOR med klapp, beröm och frolic. Mer än vanligt. Sedan så packade de ihop det sista i husvagnen och skulle bara hämta oss vovvar nere vid ringarna när mamma fick en chock. Efter ytterligare ca 30 hundar så låg vi fortfarande tvåa........ Hrmmmm. Nu började mamma bli lite nervös, så husse sa att vi visst kunde stanna och se vidare på klassen. Det blev mer och mer spännande, och efter att nästan hela klassen var klar så låg vi femma ! ! ! Mamma började bli hysterisk, eftersom placering fem med 0 fel skulle innebära vår första uppflyttningspinne i hoppklassen. När sista hunden gick in på plan fick man nästan inte kontakt med henne. När den hunden dessutom rev ett hinder så höll hon på att dö:-) Hon rusade upp till resultatskärmen och se: Vi kom FEMMA ! ! !
Nu var vi tvugna att stanna för att vara med på prisutdelningen, och dessutom få "pinnen" inskriven i tävlingsboken. Yippey!
Appropå Yippey... En av mina tjejjer som var med, en BorderCollie som heter Yipie, tog tre raka SEGRAR i Agilityklass II. Slå det om ni kan. Hon har dessutom bara för två månader sedan kommit till den klassen, så bedriften var enorm! Grattis till matte Sanna Arplöv för en underbar vovve, hälsar Carro.


Här hoppar vi över en mur för första gången, i hoppklass. Noooo problem !	Här kommer jag farandes över hindrena i Agilityklass.	Här hämtar mamma vår rosett, vårt pris, och får pinnen inskriven i boken.

till toppen

2003-01-22
Det har varit en lååång "weekend" den här helgen. Det började i fredags när matte hade stämt träff med Annica Aller nere i Centrum. På detta äventyr krävdes tydligen mycket packning, för matte såg ut som en packåsna när hon var klar.
Vi kom ner till Centrum och möttes upp av Annica på parkeringen. Till och med hon pikade matte för packningen:-))) Vi skulle tydligen åka iväg tillsammans, för Annica tog mattes ryggsäck och stol och packade in i bilen. Och vart skulle jag sitta? Va tror ni? Jag fick HELA baksätet för mig själv. Dessutom hade matte släpat med en fäll, så det var riktigt kungalikt.
Vi åkte och åkte och åkte och efter mycket om och men så hamnade vi i Timrå. Jag och matte kliver ut ur bilen och vem möter oss där??? Husse??!!?? Vad gör han här? Jättekul, men en aning förvirrat:-) Han tar oss med mot ett stugområde och Annica åker iväg. Han öppnar en stuga och där fanns Louie och Luckie. Toppen!!! Där fanns även en Border Collie som matte älskar, Rocky, men jag diggade honom inte så där värst mycket... Fast om man inte tittade på honom så fanns han ju inte. Så lätt löste jag det problemet!
Varför var vi då i Timrå?
Jo, husse hade lurat matte att anmäla oss till en agilitytävling. Eller snarare 4 lopp under helgen. Två agilitylopp och två hopplopp.

Dag ett: 030118
Det blev en tidig morgon, och vi for iväg till Timrå Ridstadion. Där väntade alla våra kompisar i alla möjliga klasser. Matte var jättenervös och orolig. Dels över att över huvud taget gå in på plan (scenskräck så det heter duga), och dels över hur jag skulle agera. Vaddå??? Skulle inte jag kunna bete mig som ett proffs? Bara för att jag "freakade" ut totalt på senaste träningen (som förövrigt kom flera månader efter den dessförinnan, och var den sista flera månader innan denna tävling) så betyder det ju inte att jag är helt orutinerad... Eller???
Nåja, det tyckte iallafall matte, och hon vet väl bäst?
Vi gick in på plan när det var dags för Agility klass1. Matte hade förberett med hela fickan full med FROLIC. Nå, varför skulle jag få ett frispel, när jag vet att hela mattes kläder kryllar av frolle? Naturligtvis gjorde jag som hon sa när vi gick in på plan. Jag var liiite skeptisk över balanbommen, och råkade få två vägran där. När vi sedan kom till däcket för andra gången på den banan, så antog jag att vi inte skulle ta den. För det första så var den ju redan gjord, och för det andra så "tryckte" matte ut mig från hindret. En vägran till och Domaren visslar i sin pipa. Varför det??? Han kan ju inte vissla för målgång när vi bara kommit till halva banan. Jasså, är vi diskade. Hoppsan, ut från plan.
Nästa lopp är Hopp klass1 och matte är om möjligt än mer nervös. Det var långa raksträckor och matte började dessutom oroa sig för sin eventuellt taskiga kondition. (Ni anar inte!!!) Det gjorde hon rätt i, för vem fick stanna lite då och då och fråga om vi skulle fortsätta? Jag så klart. Till slut kom matte i mål, och vi fick bara med oss 10 fel (ja, matte slet ju även till sig 0,28 tidsfel också...). Vi kom på en hedrande 24:e plats av 47 startande och det borde väl räknas som mitten va?

Dag två: 030119
Vi började även här med Agility klass1 och detta borde ju gå åt pipsvängen. Vi hade ju vägrat ut oss här redan igår.
Matte går in på plan och sätter mig ner i starten. Hon går fram förbi två hopphinder och ställer sig vid samma balansbom som var konstig igår. När hon givit mig en startsignal så far jag iväg till henne med ordentliga hopp. Balansen var ju inga problem, den hade jag ju lärt mig igår:-) Däremot sa inte matte att jag skulle springa ända ner, så jag tog den snabbast vägen av bommen: genom luften, och fick 5 fel för kontaktfältsfel. Vidare på banan går allt kalas, och jag tar till och med gungbrädan, som vi inte har någon möjlighet att träna på annars. Det susar om oss där vi springer och vi kommer nu fram till A-hindret. På väg ner så brukar matte påminna mig om att ta det sakta och lugnt, och att gå ända ner. Vad skriker hon denna gång tror ni?
KLÄTTRA!!!
Nu kan jag ju inte riktigt just klättra nerför, så jag tar ett ordentlig hopp av hindret istället (ytterligare 5 fel för kontaktfältsfel). Inte kan väl jag veta vad sjutton hon menar med klättra??? Två hopphinder till och sedan var vi i mål. Även denna gång med 10 fel, men med en bättre tid. Vi kom nu på 18 plats av 48 och jag är riktigt nöjd över matte:-)))) Vi kom in på tiden 37,06 och idealtiden var 50 sek blankt.
Ojoj ujuj! Nu höll matte på att komma i chocktilstånd. Aldrig hade hon väl trott att vi skulle ta oss runt några banor TVÅ gånger under helgen, heller!
Nu var matte beredd på att åka hem, och strunta i Hopp klass1. Vi hade ju långt att åka, och dessutom var det ju Annicas bil vi liftade med. Annica och Ian (som förövrigt sopade banan ordentligt med 3 VINSTER av 4 möjliga) hade kört klart sina lopp vid två-tiden, men när matte frågade Annica hur vi skulle göra, så sa hon till matte att "har du åkt ändå hit så ska du ju självklart köra alla lopp du har anmält i". Taggad och peppad så tackar matte för den möjligheten och vi inväntar kvällen.
När det är dags för Hopp klass1 så inser matte att detta kommer aldrig att gå. Inte så länge hon själv inte orkar spurta på ordentligt!
Vi kommer bara halvvägs (knappt) tills jag är lååångt före henne på banan, och när hon inte ens kommer ikapp för att visa vägen så tog jag ett hinder så länge. Det var ett jag hade missat på vägen, så jag tog det bakifrån när jag ändå väntade. Jaha - så visslade den där Domaren igen. Jag fick tydligen inte göra så, så vi blev diskade.
Jaja, vi var alla trötta nu, och började packa in i bilen igen. Nu skulle vi åka hem till Stockholm. Jag fick samma plats som förut, så jag sov som en stock hela vägen hem. Vi rastade inte en enda gång utefter vägen. Vi var hemma vid midnatt och jag har väl aldrig sett matte komma fortare i säng förut. Blev nästan lite förvånad över att hon hann in i sovrummet innan hon somnade.